Morgontidningen i Uppland hade på första sidan nyheten om att 49-åringen som våldtagit sin åttaåriga dotter cirka 150 gånger kommer att få skaka galler i 14 år. Dessa 14 år inbegriper även ett flertal övergrepp på dotterns bästa flickkompis. Senare på eftermiddagen läser jag om en 13-årig tej i Kanada som, tillsammans med sin pojkvän, knivhuggit sin mamma, pappa och åttaårige bror till döds

Vart i helvete är vi på väg!?? Ja, jag vet, det här är bara några exempel i raden på övergrepp, pedofilhärvor och fan vet. Ibland orkar man bara inte läsa om skiten. Är 14 år ett tillräckligt långt straff för någon som förstört ett helt liv för någon som ännu knappt ens börjat att leva?

1901 kom romanden Doktor Glas av Hjalmar Söderberg ut på bokhandelsdiskarna, eller var de nu hamnade...

Ett citat från boken:

Man vill bli älskad

I brist därpå, beundrad

I brist därpå, fruktad

I brist därpå, hatad och avskydd

Man vill ingiva till människorna någon sorts känsla

Själen ryser för tomrummet och söker kontakt

till vad pris som helst.

Kanske, kanske inte, stämmer det in på 49-åringen och kanadensarna. Man vill ju tro att människan har utvecklats, men det verkar åtminstone inte ha hänt något de sista 106 åren.

För övrigt tänker jag på er nere i södra Sverige och hoppas att nu får det jävlar i mig sluta regna, så ni kan få gå torrskodda resten av sommaren.

Funderar ni på en resa. Då kan jag rekommendera Dublin. I slutet av augusti förra året besökte jag och några vänner staden, mest beroende på att undertecknad skulle till att fylla väldigt, väldigt jämnt.

Hur var det i Dublin då? Med ett enda ord: Fantastiskt!

Första kvällen åt vi middag, som förmodligen de flesta gör, på hotellet. Därefter tog vi kartan och spatserade över krondiket, floden Liffey, och tog oss till nöjes- och shoppingkvarteret ”The Temple Bar”. Söndag kväll, och jag måste erkänna att jag aldrig sett så mycket folk på en så koncentrerad yta som just i det området. Det var som när det var karneval i Öregrund, fast den irländska musiken gick inte att ta miste på. Som en ”gammal” svensk kunde man ju inte låta bli att undra; ska ingen jobba i morron bitti?

Dagen efter hoppade vi på ”City Tour”-bussen. Den upplevelsen kommer nog att sitta kvar längst hos mig. Man löser en biljett som räcker hela dan och hoppar av och på som man vill. Bussarna stannar på 21 ställen i stan och man behöver bara vänta i tio minuter för att hoppa på nästa.

Vilka chaufförer! Samtidigt som de berättade roliga historier, sjöng och informerade om det Dublin som vi passerade, klarade de av att bemästra dubbeldäckarna i en trafik, som givetvis gick till vänster, med en enastående skicklighet.

Vad fick vi då veta om Dublin? Jo, till exempel om ”Temple Bar”: ”If you want to eat - The Temple Bar - if you want to shop - The Temple Bar - if you want to sleep - The Temple Bar – someone to sleep with - The Temple Bar”!

Det finns även stadsdelar som inte behöver beskådas, det berättade också chaufförerna. Tidigare stannade bussarna på 15 ställen, vilket alltså under senare år utökats med sex stycken extra stopp, och på några av de platserna fick vi veta att ”There’s nothing to see here! Not a bloody thing!

Längst norrut ligger ”Phoenix Park”. En gigantisk park och grönområde, större än alla Londons samlade parker tillsammans. Där finns bland annat Wellington-monumentet.

Vadå Wellington? Det var alltså han som spöade upp Napoleon vid Waterloo.

Jaha? Men vadå? Han slogs väl för engelsmännen?

Jo faktiskt, denne Wellington var irländare, född i Dublin.

Men det bästa av allt. Ni har säkert sett det där rytande lejonet som startar alla MGM-filmer. Ni vet, som lägger skallen på sniskan och ryter lite tamt innan förtexterna talar om att här kommer en rulle med Humphrey Bogart eller Alan Ladd.

Lejonet kom från Dublin zoo, som alltså ligger i nämnda park. Bara att få veta en sån sak var tammefan värd hela resan.

Vi hoppade av vid Jameson (uttalas Djemmison) och tog en guidad tur bland jäskar och sädessäckar. Att den amerikanska whiskyn destilleras en gång, den skotska två gånger och den irländska whiskeyn (det ska tydligen vara ett e med när det handlar om den irländska produkten) tre gånger, går säkert lika bra att läsa om på nätet, men vi fick åtminstone varsitt glas vid slutet av rundan.

Nästa stopp blev vid Guinness Storehouse. Då hade vi tröttnat på jäskar, så vi löste biljett och tog hissen direkt upp till sjunde våningen, där vi fick varsin pint i baren. Vi möttes av en fantastisk utsikt. Baren är inrymd i en tornliknande byggnad där ytterväggen består av glas från golv till tak. Bara att traska omkring där med sitt Guinness-glas och beskåda hela Dublin med omnejd.

Att man var i närheten av området där denna ljuvliga dryck tillverkas gick inte att ta miste på. Doften spred sig vida omkring. Kanske är det som någon av busschaufförerna sa: att ingen hittar på en parfym som doftar Guinness? Tjejerna skulle bli jagade av irländare var de än satte sin fot runt världen.

Senare på kvällen försökte vi stånga oss in på en musikpub. Vi kom tre meter innanför ytterdörren, där blev det tvärstopp. Mitt i en möhippa! Vem kommer på idén att ha möhippa en måndagskväll?

Tisdagskvällen blev en riktig höjdare. Tillsammans med ett gäng amerikanare, några österrikare, kanadensare och faktiskt, från Tipperary, gick vi en kombinerad litteratur- och pubrunda. Två skådespelare berättar allt man behöver veta om Oscar Wilde, Samuel Beckett och andra framstående personer i skrivandets ädla konst. De spelar även upp några stycken ur kända pjäser, med en enastående humor och frenesi. Vid varje pubstopp fick vi några frågor om någon av författarna att fundera på. Det blev en kille från Manchester som visade sig vara bäst på denna pub-quiz. Om denne har gått ut som kursetta från Oxford i litteraturhistoria, eller helt enkelt varit med på denna runda 23 gånger tidigare, det fick vi aldrig veta.

Trägen vinner. På kvällen, onsdagen den 30 augusti, lyckades vi äntligen pressa oss in på en pub där den irländska musiken flödade. Det blev en födelsedag på en, som alltid, fullknökad musikpub där vi med varsin pint Guinness eller Ale, äntligen fick skråla med i ”Wild rover”

och den underbart vackra ”Molly Malone”.

Fan, jag längtar redan tillbaka dit.

Sammanfattningsvis om Dublin: en liten, hektisk stad där det är full fart hela tiden. Efter tre dagar slipper man prassla med kartan i gathörnen, då har man lärt sig att hitta i staden. Och på vägen hem till hotellet hade vi även god hjälp av ”The Spire”. En 120 meter hög mast, 3 meter i diameter vid basen och 15 cm i toppen. Står på O’Connell Street, bara ett stenkast från vårt hotell. The Spire byggdes för att fira det nya millenniet, men som vi alla vet, saker och ting tar sin tid, därför restes den tre år för sent. Kallas av invånarna för Dublins största erektion!

Jag kommer aldrig att bli en fotograf av klass. Men jag bifogar två foton som bevis på att vi kom längre än till Arlanda. Floden heter Liffey, och killen som ligger utfläkt på en gråsten i en liten park utanför Trinity College är Oscar Wilde.

För mig personligen är han på något vis synonymt med Dublin, även fast han tydligen större delen av sitt korta liv bodde på andra ställen i världen. Dublinborna verkar i alla fall ha tagit honom till sitt hjärta. T.o.m busschaufförerna talar om honom med värme i rösten. Alla har säkert någon gång läst ett eller flera träffande citat från hans vassa penna.

Utöver alla pubar finns det en mängd vackra gamla kyrkor, fina museer och massor av andra turistfällor att trampa i. Vi trampade säkert i de flesta men vi hade åtminstone förbaskat kul.

Det enda man kan klaga på är att det var svårt att hitta några riktigt genuina irländare ute på stan. De flesta vi träffade och pratade med kom från antingen Polen, Norge eller USA. En annan sak är att priserna låg på samma nivå som i Sverige, så billigt är det inte i Irlands huvudstad.